IEC 61406 Identification Link: självutfärdade identifierare för produktpass

IEC 61406 Identification Link är en internationell standard för en identifierare som samtidigt är en webblänk: den pekar ut ett fysiskt objekt och leder till informationen om det. Den kommer från industriell automation, men har fått en ny roll genom att den europeiska standarden EN 18219 godtar den som ett av fem sätt att identifiera en produkt i ett digitalt produktpass. Den är intressant för tillverkare som vill ge produkter en beständig adress utan att gå via ett utfärdande organ.

Standarden har två delar. IEC 61406-1:2022 innehåller de allmänna kraven och publicerades den 15 september 2022. IEC 61406-2:2024 kompletterar med strukturerade länkar för modeller och partier och publicerades den 8 maj 2024. Båda är framtagna av IEC TC 65/SC 65E, och båda finns som europeiska standarder, EN IEC 61406-1:2022 och EN IEC 61406-2:2024. Den här artikeln bygger på IEC:s offentliga beskrivningar och på de klausuler i EN 18219 som vi har läst.

Vad standarden omfattar

Del 1: allmänna krav

Enligt IEC:s beskrivning anger IEC 61406-1 minimikrav för en globalt unik identifiering av fysiska objekt som också utgör en länk till objektets digitala information. Identifieringen kallas Identification Link (IL), och den kodade datan kallas IL-sträng. Några grundläggande drag:

• IL-strängen har formatet av en länk, en URL.
• Den är maskinläsbar och sitter på objektet i en 2D-symbol, till exempel en QR-kod, eller i en NFC-tagg.
• Kraven gäller objekt som tillverkaren levererar som enskilda enheter och som tillverkaren redan har gett en unik identitet.
• Standarden reglerar inte innehållet eller layouten på typskyltar, som placering, klartext eller godkännandesymboler.

Del 1 handlar alltså om enskilda exemplar. En IL i sin enklaste form är en adress som bara tillverkaren utfärdar och som pekar ut ett objekt, inte en hel produktserie.

Del 2: modeller, partier och egenskaper

IEC 61406-2:2024 kompletterar del 1 för de fall där dataelement kodas i en strukturerad IL-sträng med standardiserad syntax och semantik. Den täcker också fall där unikheten gäller en produkttyp eller modell, eller ett parti, i stället för ett exemplar. Utgångspunkten är densamma som i del 1: om inget annat anges identifierar en Identification Link ett unikt objekt.

Den strukturerade formen bygger på dataidentifierare enligt ASC MH10.8.2, skrivna som frågeparametrar i adressen. I vår genomgång av standarderna är det till exempel .P för modell, .10B för parti och .S för serienummer, i en adress som https://dpp.exempel.com/?.P=ART123.

Rollen i EN 18219

EN 18219 är den harmoniserade standarden för unika identifierare i produktpass. Dess omfattning säger att den beskriver identifieringsscheman som bygger på utfärdande organ, på självutfärdande eller på en kombination. Identification Link är det tydligaste exemplet på självutfärdande.

I EN 18219 är Identification Link enligt EN IEC 61406-1 ID-schema 2 (§5.3). Det som gäller för schemat, så som vi läst det:

• Ingen utfärdarkod. Till skillnad från schema 1 (till exempel GS1 Digital Link) krävs ingen registrerad utfärdarkod enligt ISO/IEC 15459-2 och inget medlemskap.
• Unikheten kommer ur domänen. Webbdomänen ingår i identifieraren och ger den global unikhet; under domänen utfärdar den ekonomiska aktören själv sina nummer (bilaga B, tabell B.1).
• Utan dataidentifierare: bara exemplar. Rubriken i §5.3.2.1 gäller identifiering på exemplarnivå enbart. En ostrukturerad IL ska alltså stå för ett enskilt objekt.
• Modell och parti kräver del 2. Enligt §5.3.2.2 används EN IEC 61406-1 tillsammans med EN IEC 61406-2, med dataidentifierare enligt ASC MH10.8.2 (ISO/IEC 15418), när identifieraren ska stå för en modell eller ett parti.

Självutfärdad: ingen utfärdarkod, inget medlemskap

Exemplardel 1, utan dataidentifierare

https://dpp.exempel.comen domän tillverkaren kontrollerar: här kommer unikheten ifrån/A7K2Q9tillverkarens eget nummer

Modelldel 2

…/?.P=ART123.P · modell

Partidel 2

…/?.10B=B0417.10B · parti

Standardens bilaga B visar också att samma adress kan läsas på två sätt. Exemplen på schema 1 i båda formerna, sökväg och frågesträng, är enligt bilagans anmärkningar samtidigt giltiga Identification Links enligt EN IEC 61406-1, frågeformen även enligt -1 kombinerad med -2.

Identification Link eller GS1 Digital Link?

Båda är webbadresser som pekar ut en produkt, och båda kan ligga under tillverkarens egen domän; GS1:s specifikation för Digital Link tillåter uttryckligen en egen domän i stället för id.gs1.org. Skillnaden ligger i varifrån unikheten kommer. I GS1 Digital Link kommer den ur GTIN, som tilldelas inom GS1:s system och som enligt GS1:s regler inte återanvänds för en annan vara. I en Identification Link kommer den ur domänen och ur tillverkarens egen numrering. Den som redan har GTIN på sina varor får en adress som också fungerar i handeln. Den som saknar GTIN, till exempel för maskiner eller komponenter som aldrig säljs i butik, kan använda en Identification Link utan att ansluta sig till något utfärdande organ. Ansvaret för att domänen och numreringen håller över tid ligger då helt hos tillverkaren.

Hur den hänger ihop med ESPR och batteripasset

ESPR definierar en unik produktidentifierare som en unik teckensträng som identifierar en produkt och möjliggör en webblänk till passet. En Identification Link är just det. Artikel 12.4 b ger dessutom kommissionen i uppdrag att genom delegerade akter fastställa regler för ekonomiska aktörer som vill skapa egna identifierare och databärare utan ett utfärdande organ. Självutfärdande är alltså en väg som förordningen själv räknar med.

Sedan den 15 juli 2026 är EN 18219 citerad i EUT genom genomförandebeslut (EU) 2026/1736 och ger presumtion om överensstämmelse med ESPR artiklarna 10 och 11 i den utsträckning den täcker dem (artikel 41.2). Eftersom Identification Link ingår i EN 18219 omfattas schemat av den presumtionen när schemats krav och standardens allmänna krav i avsnitt 4 är uppfyllda (§5.1). Innan dess hänvisade artikel 10.1 c och bilaga III till ISO/IEC 15459 eller likvärdiga standarder.

För batterier är läget ett annat. Batteriförordningen artikel 77.3 kräver att QR-koden och den unika identifieraren följer ISO/IEC 15459-1 till -6 eller motsvarande. Om en självutfärdad Identification Link räknas som motsvarande säger lagtexten inte. Den som bygger batteripass i dag gör klokt i att följa ISO/IEC 15459 så länge den hänvisningen står kvar.

Databäraren för en Identification Link styrs av EN 18220. IEC 61406-1 nämner 2D-symboler och NFC-taggar, vilket stämmer med de bärare som CEN-CENELEC tar upp för produktpass.

Vanliga missförstånd

"Utan GS1 finns ingen godkänd identifierare"

EN 18219 har fem scheman, och Identification Link är ett av dem. Den kräver varken utfärdarkod eller medlemskap.

"Vilken adress som helst är en Identification Link"

Unikheten vilar på domänen, och identifieraren ska peka ut ett och samma objekt och aldrig återanvändas för ett annat (EN 18219 §4.1.2). En adress som bara leder till en startsida identifierar ingen produkt.

"En enkel länk kan stå för en hel modell"

Enligt EN 18219 §5.3.2.1 står en IL utan dataidentifierare för ett enskilt exemplar. För modell eller parti behövs dataidentifierarna i IEC 61406-2.

"Identification Link duger för batteripass i dag"

Batteriförordningen hänvisar fortfarande till ISO/IEC 15459 eller motsvarande, och lagtexten säger inte om en självutfärdad länk räknas som motsvarande.

Så ser det ut i praktiken

Validatorn i DPP Agent, som Blippa står bakom, känner igen en Identification Link som schema 2 och anger att den är självutfärdad och vilar på domänen. Om passet anger modell- eller partinivå men adressen saknar dataidentifierare säger validatorn det, med hänvisning till §5.3.2.1. Våra egna pass adresseras som GS1 Digital Link när ett giltigt GTIN finns.